Ett hem som levt och fortsätter leva

Min mamma har lärt mig att man alltid ska hälsa på andra människor. Nu syftade nog hon mest på människor man stöter på på gatan men jag tror att det är en lika givande känsla att få ett "Hej" mellan en dataskärm som i verkligheten. Så jag börjar väl mitt första inlägg med ett ringande, sprudlande  välkomnade... Hej! Hej och välkomna till min blogg. Den här bloggen är för alla loppisälskare där ute som likt mig älskar att fynda och inreda med det gamla istället för det nya.

Hemma hos mig är majoriteten av alla möbler, ljusstakar, bordsdukar och spetsgardiner återanvända skatter från olika loppisar. Mitt beroende satte igång när jag var 14 år och en väninna tog mig till myrorna hemma i Norrköping. Nog visste jag vad second hand var men var förblindad av fördomar som att begagnat var äckligt och fult. Fördomar som snabbt försvann när jag steg in i denna värld av bortglömda och skänkta andrahandsskatter. Jag kommer ihåg att jag ganska snabbt drogs till porslinavdelningen och svävade runt bland omaka kaffekoppar och plåtburkar. Plötsligt fann jag en stil som jag faktiskt tyckte om och jag började kunna föreställa mig hur mitt framtida drömhem skulle se ut och inredas. Att det dessutom var vänligt för plånboken och miljön var bara två stora plustecken. 

Tyvärr minns jag inte mitt första loppisköp (antagligen en plåtburk) men jag kommer tydligt ihåg ett annat fynd jag gjorde inte långt efter mitt "loppisuppvaknande". Jag var 15 år och hade hittat ett par gula, högmidjade byxor i en liten second hand butik som hette Things and Times. Jag provade dem och blev helt förtrollad över passformen och hur skönt de satt. Kvinnan som ägde butiken berättade att det var ett par gamla skidbyxor från 60-talet i elastan (?) material. Alltså var de supertajta och kanske en storlek för liten egentligen hehe. Men det spelade ingen roll, jag skulle ha dem. Min syster som var med mig tyckte jag var knäpp men jag hade bestämt mig. 

När jag kom hem och visade mamma skrattade hon bara och pratade om hur hon mindes när dessa kom. Jag har haft turen att växa upp med föräldrar som stöttat mig i vad jag än gör. De har aldrig avrått mig till något så länge det inte varit en fara för mitt liv förstås. Och det är jag tacksam för. 

Tyvärr hann jag bara använda byxorna vid två tillfällen tror jag innan slarv Ellinor var framme och spillde grön målarfärg på de under en träslöjdslektion. Den sorgen och paniken minns jag än idag och olyckligtvis gick inte färgen bort. 

Samma entusiasm och nästan lyckorus som jag kände då när jag betalade 100kr för skidbyxorna, känner jag än idag när jag betalar 5kr för en kaffekopp eller 500kr för en teakbyrå. Det finns ett värde i att återbruka något som en gång i tiden skänkt lycka och mening för någon annan. Det är en speciell känsla att pryda sitt hem med saker som man vet har varit med om ett annat liv. Att min bordsduk på köksbordet kanske varit prydnad för någon annans festmåltid. Det är denna känsla som också skapar ett hem, ett hem som levt och fortsätter leva.

Jag älskar känslan av att kliva in på en loppis, gärna i en ladugård, andas in den där doften av gammal sommarstuga och börja gräva runt bland kaffekoppar, krukor, möbler och annat bråte. Kanske fyndar jag en matskål eller en skolplansch, kanske går jag därifrån tomhänt? Det spelar egentligen ingen roll. För mig finns det inget mer rofyllt eller terapeutiskt att beskåda gamla ting och se nya möjligheter i andras bortskänkta saker. Få komma hem med ett fynd och nästan euforiskt placera det i huset mitt.

Jag bjuder på Ellinor, 15 år, i ett par knallgula skidbyxor!